Måste verkligen få skriva av mig, för prata, det hjälper inte.
Vem har ett liv som är en dans på rosor? Inte jag iallafall, mitt liv är väl som att gå på en spikmatta. Alltid ett sne steg varje dag, det räcker att jag säger något och någon blir förbannad. Vad jag än säger så blir allting fel, jag menar verkligen allt !
Visst jag har ett jävla temprament och är lätt irriterad, det kanske är för att jag har blivit sviken så många gånger och många går bakom ryggen på mig. Hur ska jag då kunna ta in någon i mitt liv som jag litar på 100 % ?
Jag är ett kontroll freak och är oftast orolig om saker och ting... men det är ju såklart också fel. Skulle vilja vända mig ut och in för det är ju där man bevarar alla känslor och tankar eller hur?
Hela mitt jävla liv har jag fått gå och bära på hemligheter och tankar som är för jobbiga att hålla för sig själv, men det har blivit en ren vana att jag inte säger något till någon utan behåller det för mig själv, och det är därför jag uppfattas som sur / arg / grinig eller vafan det nu är. Men att gå och bära på allting för sig själv och har det svårt för att tala ut om saker och ting är ju inte så jävla lätt för att jag inte litar på någon till 100 % 
& att jag har kvar folk i mitt liv som suger för mycket energi från mig gör mig också jävligt grinig. En ny start är vad jag behöver. 1 vecka utomlands för att komma bort från allt det är allt jag begär. 


Men allt kan ju inte vara mitt fel heller. Nej klart som fan att det inte är. 
Jag är så frukansvärt trött på de som har kallat sig för " vänner " 
Mina föräldrar har just gått igenom en skiljsmässa... mm grattis till er som inte visste om det, varsegoda och snacka mer skit !
Ni som vet vad allting handlar om och försöker leka " advokater " lägg ner den skiten. 
Det handlar om 4 personer och inte fler ! 
Vi får smälta det på vårt eget sätt ni behöver inte komma in och försöka rota fram era känslor i oss. 
Klart som fan att ni också reagerar, men ni vuxna som försöker hjälpa... det förvärrar. Ni sjunker i mina ögon när ni snackar skit om min mamma eller pappa och vad de har gjort för fel. Det handlar om DOM inte oss, det är jag och min syster som får ta smällen av det och vi försöker göra det bästa av situationen genom att smälta det på vårt eget sätt okej ?
För ni är en stor del av de personerna som suger ut energi från mig. För jag går och tänker på vad ni säger, men detta är vårt inte ert. Ni är vänner till familjen eller släktingar, INGA advokater som ska få oss på andra tankar om våra egna föräldrar som VI känner bäst och ser hur dom är dagligen INTE ni. okej ?