Sitter och fräter bort hår från mina ben.. & fan vad äckligt det luktar.. Luktar typ sur fis.. Ska nog fortsätta med att vaxa eller raka benen...

Ja en sak är säker. Sommaren är över. Eller enligt mig har det inte ens varigt någon sommar detta året. Hade suttit jävligt fint att åka utomlands och fått lite värme & framförallt färg !
Blir deprimerad att det är höst och snart vinter. Jag är ingen vinter tjej absolut inte, det ska vara värme, lätt klätt och heldagar på stranden & helst utomlands men man kan alltid drömma...

Måste skriva av mig nu, mest för min egen del för kan inte sova för tankarna snurrar bara. 

Ja, vafan ska jag vara nöjd med, just nu ser jag inte ett skit jag ska vara nöjd med.

Från det året jag började skolan, började helvetet. 

Alla blickar, kommentarer och vad folk nu slänger ut ur sig, ja 5-6 åringar redan då började kränka mig.

Ska jag 10 år senare vara nöjd och ha högt själv förtroende när jag har blivit nertryckt sen jag var 6 år till 16?

Alla jävla ord... ja vissa kallar det avundsjuka, ni som inte har varigt med om allt skit.. det kallar ni avundsjuka. Jag kallar det mobbning. Stora ögon hit och dit, kort, knubbig, utlänning eller som vissa säger blatte. Att jag är lik någon... som inte har det vackraste utseendet, inte den bästa bakrunden, men rösten och kändiskapet det hade den personen som jag blev kallad för. Det kommer aldig försvinna. 

Självförtroendet har jag försökt bygga upp tusentals gånger, men ska det vara kvar, nej klart som fan att folk ser att jag mår bra då det ska börja kränka igen. 

Klart som fan att jag tar åt mig av saker och ting, jag är en människa gjord av kött och ben och allt där emellan. Precis som alla andra människor. Men nej, klart som fan att vissa ska trycka ner en för att man inte ser ut som alla andra, att jag sticker ut med mina stora ögon min korta knubbiga kropp och mitt o svenska utseende. 
Det mest vanliga och irriterande saken en person som försöker " hjälpa " är ( du är unik ingen är som du var stolt över den du är ) MEN DRA ÅT HELVETE JAG HAR EN FUCKING HJÄRNA OCH ÖGON JAG SER ATT INGEN SER LIKADAN UT SOM MIG DU BEHÖVER INTE SÄGA DET TILL MIG JAG VET OM DET. SÅ HÅLL KÄFTEN ISTÄLLET !

Och klart det inte bara handlar om utseende, min personlighet också men ja hoppa på den också GÖR DET. 

Antigen klagar folk på att jag är glad, eller arg. Jag har alltid en anledning till varför jag är glad eller sur. 

Vill ni veta varför jag är sur?

Det är för att jag har denna jävla bakrund.

Familjen.. ja den har funnits långt ifrån mig, att se andra ungar med sin familj med ett stort leende och se små barn hålla sin mammas hand och se ut som den lyckligaste ungen i världen, den ungen var inte jag, och kommer inte bli.

En del av lyckan försvann när farmor försvann, då gled en del av familjen iväg, jag satt där själv som inte var äldre än 6 år. Vad skulle jag veta då? Hur skulle jag kunna ta ansvar för saker och ting?

Att känna att en stor del av sin lycka försvann redan vid tidig ålder det var fan inte kul. Hoppades på att det aldrig skulle hända igen. Men klart att min bästa vän även kallad farfar skulle försvinna ur mit liv. En man som aldrig har varigt arg på mig, aldrig skrikit på mig, bara kollat på mig med ett leende på läpparna och pussat mig i pannan, ringt var eller varannan dag för att höra hur jag mår. Jag får aldrig vara med om det igen, ingen kommer ringa och fråga mig det så ofta som han gjorde. Ingen kommer ta hans plats, ingen kommer kunna göra mig till den personen jag var då. Det kommer alltid finnas en saknad, när han försvann tog han en del av min lycka med sig, den kommer jag aldrig få tillbaka. 

Vet inte hur många nätter jag gråter mig till söms för att jag saknar honom så mycket, kan bara sitta på en lektion och känna att tårarna börjar komma, så mycket tänker jag på honom. Drömmer att jag är med honom igen, min farfar, mitt liv, min lycka. 

Gick verkligen in i en depp period när han gick bort och den har nog inte försvunnit. 

Skolan gick utför när jag kände på mig att han tappade livsglöden, men en person räddade mig, det är Erik. 

När jag började prata med honom hittade jag någon sorts lycka, inte den lyckan jag hade när farfar levde en annan sort... tror att folk kallar det kärlek. Jag är verkligen kär i honom, tror inte ens han förstår hur kär jag är, jag har mina dåliga dagar... många dåliga dagar, det är för att tanken på farfar kommer fram mer och mer, för det är snart ett år sedan och jag tänker bara på vad som hände under denna månaden. Ja egentligen hela förra året sitter på repeat i huvudet på mig, jag förlorade en bra vän på grund av en annan person. Mamma kom hem med en dålig nyhet och hela familjen förlorade allt hopp om saker som är så uppenbart.

Cancer... jag hatar ordet, jag blir bara arg att höra det. Det har tagit för många liv och 2 liv från min familj, fan om det skulle ta min mamma, tog den min mamma skulle jag följa med. Vilket som drar mig tillbaka till förra våren, då farfar va påväg ut ur livet, jag smsade honom sent på natten och tänkte att han sov, men han satt uppe och svarade på det, och ringde upp mig och jag bara grät och sa, försvinner du får du ta med mig, jag kan inte leva utan dig. Då han säger " vad säger du, nej Amanda så får du inte säga jag ska leva länge till !"

Så blev det inte, och jag grät i dagar och ville följa med honom.. men bet mig i läppen och skulle leva för honom, och samma sak om cancern skulle ta mamma.

Jag har en sådan jävla tur att cancern inte tog mamma också, då hade jag inte varigt en redig människa idag, hade verkligen deppat ihop som om.... jag vet inte vad.

Har världens starkaste mamma och hade en lika sådan farfar, alla dessa år han har varigt drabbad av cancer tog en lung inflamation honom. 

Så säger inte mer än fuck cancer !

Så det är väl tre saker jag ska vara stolt över, farfar,mamma & Erik.

Förlåt om det finns någon dålig svenska någonstans, men ni kan väl göra som alla andra kalla mig blatte eller vafan ni vill. Ni blir inte bättre svenskar för det !

Trodde jag hade en blogg då jag kunde skriva av mig. Men nej när man behöver skriva av sig om något ja klart som fan att den personen kommer läsa det, ta åt sig & vi kommer bråka mer. Vart är de människor som tar betalt av att lyssna på all skit folk har och säga och inte bryr sig ett skit egentligen ?
Det bara ni man kan slänga all skit på och ni bara sitter och tänker " bla bla bla I don't give a fuck ge mig pengarna och dra " ja någon av er kunde vatt hjälpsamma nu när man inte kan skriva av sig här !

Vaknade iallafall med ett bra humör. Men ju längre dagen gick så gick humöret ner. Trött på skolan, trött på tidiga mornar, trött på lärare, trött på vädret, ja fan allt har varigt piss idag. Känner att jag är grym på att klaga på saker och ting. Men jag får väl vara lite negativ för att kunna vara positiv ?

Kom hem runt 3 tiden och när jag kommer runt hörnan & ser huset ser jag något som skrämmer skiten ur mig. En främmande bil står parkerad på uppfarten & jag vet att det inte är någons i släkten, vänner, grannarnas eller att vi har köpt en ny bil. Sätter nyckeln i låset och låser upp dörren och håller andan och vågar knappast kolla om någon står innanför dörren med en kniv eller pistol. ( ja när jag är ensam och något inte stämmer får jag sjuka tankar )
Låser in mig på toaletten där ingen kan se mig. Försöker få tag på någon som kan rädda mig ur min panik får bara svar som "fy fan, kom hit istället tills någon kommer hem, sätt på tv datorer och dunka musik och visa att någon är hemma " sista svaret ja då får jag bara tanken " om jag visar att jag är hemma kommer de bryta sig in och mörda mig JAG HAR INGEN CHANS "
Tar mig ut från toaletten och går med tysta steg och gömmer mig bakom vare gardin och kollar ut och ser till att ingen är där då slår en tanke till i huvudet på mig " tänk så har de brutit in sig i stugan då? " men den försvinner snabbt och jag springer in på rummet och lägger mig i sängen under täcket & somnar... Mobilen dog och jag gjorde några oroliga.. Men jag lever & är oskadd bilen står kvar & jag vet vem ägaren är. Men när inget är som det ska får jag sjuka tankar och är livrädd !

Innan va det måndagar som slet på mig som fan. Nu är det tisdagar fan vad jag hatar dem !
Är fruktansvärt trött & funderar på att sova men då kommer jag inte kunna sova inatt. 3 dagar kvar sen tar jag helg & har inte en jävla aning vad jag ska göra då heller.. I värsta fall.. Plugga

Har en skit jobbig dag framför mig i morgon med dryga & många lektioner...kul !
& eftersom jag är lika smart som Sid i ice age sitter jag uppe och kollar på det okända & skrämmer upp mig själv att jag ska bli hemsökt. Kommer inte kunna somna på flera timmar nu ju. Vart fan är Erik när jag behöver honom ?! :@